Om du upplever dig arg och explosiv – Irriterad för små saker – Stressad och fräser ifrån – Sårbar och skör – Missförstådd och osedd. Då kan det vara ditt inre sårade barn som ”bråkar”…

Ur detta växer andra känslor fram, såsom dåligt samvete, ångest, en allmänt dålig känsla och stämning där efter. I förlängningen kan det leda till uppgivenhet, nedstämdhet, utmattning och annat.

Som vuxen har man lärt sig självkontroll. Men trots det, när det bortglömda sårade barnets smärta triggas och rädslan inom oss tar över, då aktiveras den ”reaktiva vulkanen”, de rationella tankarna och förnuftet stängs ner. Man blir en vibrerande, rykande ”känsloklump” som måste frigöra känslorna direkt, det kallas att vara reaktiv, man exploderar. En del håller det inom sig , och försöker trycka tillbaka känslan, men följden blir ofta någon form av passiv aggressivitet och en ofrihetskänsla. Sen sipprar det ändå ut som elaka, vassa och nedlåtande kommentarer, irritation eller annat.

Om du har det på det här viset, slå då inte för hårt på dig själv och vet att det går att arbeta bort. Hjärnan är flexibel och kan lätt lära om 🙂

Det inre ”sårade barnet” är gamla smärtsamma präglingar och erfarenheter från uppväxten, upplevelser och intryck som formade psyket. Vi lärde oss hur vi skulle se på, tänka om och känna för oss själva. Det ”sårade barnet” är en samling tidigt negativt upplevda erfarenheter där ”barnet” på olika sätt lärde sig att det inte duger eller räcker till – erfarenheter vi gick igenom som gav stor smärta och vid tidig ålder skapade ”falska sanningar” i det undermedvetna (trossystemet). Sen när vi blev vuxna kom detta att definierar vem vi är och styra våra handlingar.

Till exempel, när vi väljer att avstå från något för att vi är rädda att tappa kontrollen (”ansiktet”), eller för att något farligt kan hända. När vi blir reaktiva och får ilskna utbrott istället för att välja kloka och konstruktiva samtal – när vi väljer att vara offer istället för att tro på oss själva och stå upp för vår sak – när vi istället för att säga NEJ och sätta gränser känner oss orättvist behandlade, otillräckliga eller odugliga och blir tysta. Då är det sårade barnet som talar till oss.

Eller när vi av gammal vana behöver ”ta hand om” och vara duktiga, ta ansvar, prestera och vara perfekta inför andra. Trots att vi inte orkar eller vill, då är det ”barnet” som lärt sig att när det gör som det blir tillsagt, är duktig, bra och presterar då får det kärlek. Det blir vårt ”undermedvetna manuskript” (Präglingar) och det undermedvetna följer det slaviskt – ”Följer jag manuskriptet då får jag kärlek, då får jag tillhörighet och existensberättigande.” Det undermedvetna ”vet” vad/hur det måste göra för att komma överens med människor och överleva, vad som är möjligt och inte möjligt.

När vi som vuxen upplever känslomässigt hur vi  reagerar med det sårade barnet då förstår vi det i efterhand och tänker; ”Nästa gång då ska ja reagera och uttrycka mig på ett vuxet och moget sätt och ta ansvar för mitt beteende.” Men nej nej! Lika säkert som amen i kyrkan kommer vi att göra samma misstag nästa gång igen. Manuskriptet är redan skrivet och våra karaktärsdrag är utmejslade, den roll vi spelar i livet är redan inprogrammerad och dina känslor kommer att  se till att det efterlevs. Det undermedvetna är mycket kraftfullt och reagera med full kraft om det upplever en situationen som farlig eller som ett hot. Det kommer helt enkelt över oss som en ostoppbar flodvåg.

Det är en tung ”ryggsäck” att bära på då det ofta skapar just stress, rädslor och ångest som kan leda till nedstämdhet och en utmattad kropp. Men ingen oro! Är du medveten kan du ändra på det.

Alla bär vi med oss ”sårade barn” mer eller mindre. De behöver bli ”sedda” och få upprättelse, kärlek och förståelse. Då menar jag inte att vi ska skuldbelägga vuxenvärlden, utan bara ta ansvar och erkänner ”barnets” sår så vi kan ge uppmärksamhet, läkande och kärlek till det. På det viset kan vi fria oss från gamla inre konflikter och smärtor. Sedan kan vi läka, växa och ett självförverkligande kan ske.

Behöver du hjälp?  –  Hypnos är väldigt bra till detta. Jag har träffat många personer med just denna problematik och jag vet att jag kan göra en positiv skillnad för dig.

Har du frågor får du gärna höra av dig till mig via mail eller telefon. 0706-772115  – john@jagkraft.se

Tack för att du läste! 🙂

cropped-cropped-john-svart-trc3a4d2.jpg

”Lycka är att återskapa sig själv”
John

3 svar till ”Vad behöver ditt ”inre sårade barn”? – Kärlek, förståelse eller upprättelse?”

  1. Profilbild för Anita Olausson
    Anita Olausson

    Tack för detta du skrivit. Mycket tänkvärt. Känner igen mig själv i detta. Skulle behöva hypnos.

    1. Profilbild för Jagkraft AB

      Hej Anita, Ja många kan känna igen sig i detta, även jag och det är väl ett av skälen att jag skriver om det 🙂 Ha det gott! / John

  2. Profilbild för H M N
    H M N

    38 år gammal. Snart. Vuxen människa med ett djupt sårat inre barn. Jag blev oftast inte sedd som en ”normal” människa som ung (barn och tonåring). Jag var ett ”diagnosbarn” som var duktig i skolan men exploderade hemma. Vilket resulterade att jag som tonåring inte fick ha helt naturliga beteenden, gå emot, trotsa (vara rebellisk), lyssna på hög musik, smälla igen dörren när jag tyckte föräldrarna ”förstörde” och jag inte blev lyssnad på. Det skulle diagnosförklaras, varje beteende jag hade. Vilket gjorde att jag var överdrivet ”foglig” och snäll, tills det vände. Detta kallade man ”humörsvängningar” och det ”ingick i mina handikapp”.
    Jag slätade över och spelade upp manus i mitt huvud, dag efter dag, tills jag inte orkade. Sedan blev jag rebellisk på riktigt. Jag tjoade, cyklade fort, ägnade mig åt farliga sporter.
    Det såg man bara som ett uttryck för ”desperation pga skolsvårigheter”. Ja. Det kanske också har ett uttryck för en känsla av att inte vara hindrad för en gångs skull.
    Jag följde även med killar hem (vid 18 års ålder och något år uppåt) mot min vilja, lät dem ha sex med mig mot min vilja. Lärde mig att allting jag gör är för andras skull. Vilket är motsägelsefullt. För samtidigt gick jag emot. Vad jag än gjorde var jag en ynklig, patetisk självömkande person som man såg på med ilska och förakt. Ju mer man såg på mig på detta vis, desto ondare gjorde det i mig.
    Mina första 25 år på jorden lät jag hela min omgivning bestämma över mitt mående, mina åsikter.
    Jag sattes på bidrag och med dagliga verksamheter och skulle aldrig klaga, bara vara tacksam och smajla. Klagade jag, kunde det skyllas på PMS också. Lärde mig snabbt att då överbekräfta för min omgivning vilken tid i månaden det var och INTE var.
    Jag kastade saker, slogs, slog sönder saker, kissade på golv och försökte ta mitt liv, skar mig, svalt mig själv eller överåt,. Varje reaktion var en diagnosbeklädd reaktion som kunde drogas bort.
    Men det inser jag endast var mitt inre barn som i skolan ibland blivit mobbat, slaget och hotat av min pappa ibland, (höjd röst alltså, ”hotet”), samtidigt som jag lärde mig att jag var ”för mycket” så vågade jag inte sörja två rejäla förluster.
    Än idag vågar jag inte säga vad jag tycker, efter att ha upplevt 4 förluster. Jag har lärt mig att ”sörja efter omgivningens pipa”.
    Jag är sårad och liten igen. Men jag får aldrig vara det.
    Jag reagerade likadant. Höll sorgen inne och rev upp det lilla barnet igen på samma gång. Men denna var mer ordentlig, eftersom en av dessa förluster var det värsta jag gått igenom i hela mitt liv.
    Får bara höra vad jag förstört. JAG, ja. Men ALDRIG har någon någonsin bett MIG om ursäkt. Knappt för utbrott. Knappt för fula ord. Jag måste skrika för att bli trodd och blir kallad aggressiv och PMS när jag försvarar mina katters mående också (förklarar). Misstrodd. Dum gapig högljudd aggressiv. ”Jag orkar int med ditt mående”. ”Alla andra gör såhär”. ”Du behöver nånting att göra”. ”När jag var i din ålder…” ”Sluta var så egoistisk” (när jag försöker förklara att det är katterna jag tänker på om de mår dåligt”. ”Tänk såhär”. ”Jag är också utbränd, om jag la mig platt…”
    Vad jag än försöker säga, förklara, ska alla vara emot mig och trampa på mig och dsäga att det lilla barnet blir sårat igen och igen.
    Har blivit så duktig på att ljuga så det skrämmer mig..

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.

Upptäck mer från Hypnosterapi/NLP & Coaching - Med hela hjärtat

Prenumerera nu för att fortsätta läsa och få tillgång till hela arkivet.

Fortsätt läsa