När mina trauman sprack vaknade min intuition – Min resa genom mörker och ljus

Idyllen Dalarna. Om du kunnat kika in i Yttermalung på den tiden jag var grabb, så hade du nog trott att du hamnat mitt i en levande barndomsidyll. Det var långt före datorer, surfplattor och stressiga sociala medier. Vi ungar byggde kojor i skogen, fiskade i bäckar och åar,  badade i byns utomhusbassäng tills fingrarna blev helt skrynkliga, vi sprang till kiosken för att köpa godis och glass, hoppade hage, spelade kula, bytte bokmärken, spelade brännboll, fotboll och hittade på allehanda bus. Byn var en riktig oas, en samling på runt 500 själar där det fanns skola, föreningshus, idrottsplats och så de där storslagna djupa skogarna.

Det fanns ett aktivt föreningsliv som skapade bilbingo, fester, skidtävlingar, orientering och allt möjligt. Visste man hur naturen fungerar, så fanns det en enorm trygghet i att skogen och älven bar på mycket man behövde för att säkra överlevnaden. Det var mycket aktivitet under säsongerna! Många plockade bär och svamp, det fiskades i Västerdalälven och odlades på gårdarna. Mamma planerade alltid för storkok och bakning, och det saftades och syltades så att skafferihyllorna bågnade. Vi åt alltid god, bra och vällagad mat, alla frysar var fulla och matkällaren likaså inför vintern. Det var en ekonomisk strategi som verkligen gjorde skillnad för att hålla kostnaderna nere.

Hemma på Älvgatan, bara 100 meter från Västerdalälvens strand, bodde vi i ett 1 ⅕ planshus med källare. Just då var vi fyra syskon (vår lillebror kom som en sladdis nio år senare), mamma som var hemmafru, och så pappa som slet på garveriet och var djupt fackligt engagerad. Dessutom hade vi hunden Bimba och min mormor som bodde hos oss de första åtta åren av mitt liv.  Mormor stickade sockor, vantar och varma tröjor året runt. Mamma och mormor bar på en tung historia; de hade flytt från svält och fattigdom i svallvågorna av kriget i Finland när mamma bara var en ung flicka i tonåren.

Pappa var ofta ute på småviltjakt och deltog förstås i den heliga älgjakten varje höst. Cyklade man sedan en bit norrut i byn, kom man till farmor och farfar. Farmor satt ofta vid vävstolen och skapade mattor, de hade en liten lantgård med några kor, hund och katt och på gården födde de upp några grisar under året som slaktades framåt höstkanten. Hos farmor fanns ett magiskt lugn som jag sökte som liten pojke och på den spännande lilla lantgården gjorde jag nya upptäckter varje dag. Ibland var jag med min farfar och hjälpte till att dra slipstenen när han vässade lien eller yxan. Han sa sällan något men det gjorde inget.

Traumat från Finland och hur det påverkade vår familj

Min morfar hade dött i kriget, så min mormor lämnades ensam med barnen i ett timmerhus i den lilla byn Västerbacka som bestod av 3-4 hus i Södra Österbotten, strax utanför Vimpeli. Det var en karg och fattig trakt, präglad av en sträng laestadianism där synd, skuld och helvetet predikades i kyrkorna. Men det var också en miljö fylld av krigets råa verklighet.

Hemma i husväggarna i Västerbacka satt kulhålen kvar efter att beväpnade män skjutit hänsynslöst genom bygden under krigsåren. Min mamma har berättat hur främmande, utsvultna och beväpnade soldater plötsligt kunde kliva in i köket och ta för sig av allt de kom över.  Mormor, som var ensam kvinna i huset, fick panik och tvingade upp barnen på vinden med strikta order om att vara absolut tysta. Att sitta där i mörkret, rädda, försvarslösa och hålla andan i timmar och lyssna på vad som sker på undervåningen… det sätter djupa spår i ett barn.

I svallvågorna efter kriget var tiderna i Finland extremt dåliga, knapra och fattiga. Landet var hårt pressat av det tuffa fredsavtalet med Ryssland som påverkade hela det finska samhället djupt ända fram till början av 1950-talet. Det var den verkligheten som gjorde att min mormor och min mamma till slut tvingades fly till Sverige för att överleva. Mamma var då bara en liten flicka på runt 13–14 år. Vad de bar på i sitt inre efter allt de varit med om vet jag inte, men man kan ju anta att de var djupt påverkade av omständigheterna. Det fanns i alla fall ingen tid att landa, utan mormor tog direkt anställning som kokerska i skogsbygden runt Värmland. Där i skogarna lagade hon mat till stora lag av skogshuggare och flottare, och min unga mamma fick hjälpa till så gott hon kunde. Det var ett otroligt tungt jobb med storkok och hårt slit, och de flyttade runt i skogsbygden till olika baracker.

När jag tänker tillbaka ser jag i mitt inre hur mormor sedan satt där på en stol i vårt kök och virkade eller stickade. Min upplevelse är att hon fungerade som ett ständigt vakande öga i huset, hon sa sällan något men i eftertanken känns det som hon hade ett kritiskt öga som vakade. Under åren hon bodde hos oss födde min mor fyra barn. Jag kan förstå nu att mamma måste ha blivit enormt påverkad av mormors närvaro. Det fanns som en stark, omedveten press hos min mamma att ständigt prestera, vara duktig och försöka göra sin egen mamma stolt. Den där gamla livsskolan från hyggena och vaksamheten i köket försvann inte bara för att de till slut hamnade i Dalarna. Det känslomässiga bagaget flyttade med och påverkade hela vårt hem på Älvgatan.

Men i vårt hus pratades det aldrig om detta. Det fanns inga ord för traumat, utan det visade sig istället i en konstant uppsättning regler, förmaningar och en tung kritik som alltid hängde i luften. Man fick inte synas för mycket, inte höras för mycket, och framför allt fick man aldrig visa sig sårbar. I min mors värld var sårbarhet helt enkelt lika med svaghet, och det var inget vi barn skulle lära oss. Det sades aldrig ord som ”Jag älskar dig” i vårt hus – det är det ingen av oss syskon som någonsin har hört. Det fanns inte heller plats för en varm, närvarande kram bara för att. Samtidigt fanns det en annan sida; min pappa var plikttrogen och läste godnattsaga för mig varje kväll, och vi pussade plikttroget godnatt. Men det känslomässiga utrymmet var ändå stängt.

Hur barndomens tolkningar blev till vuxenlivets låsningar

Bakom den vackra landsortsidyllen, mitt i all maten och de hemstickade sockorna, fanns en helt annan vardag. För en idyll betyder absolut ingenting om man inte blir sedd, eller om man inte känner sig älskad.

Den sanning jag levde med bestod av ständiga förebråelser, uppmaningar och förmaningar. Det var en miljö präglad av kritik, dömande, negativa ord och små hot. Ibland handlade det om fysiska korrigeringar – en hurvel, ett drag i nackhåret eller örat, och mer sällan även smisk. Jag tror dock att jag klarade mig bättre än min äldre bror, helt enkelt för att jag var yngre och inte behövde ta den första eller hårdaste smällen.

Som barn uppfattar man inte det här som en djup smärta medan det pågår. Man känner sig snarare besviken, misslyckad, ovärdig, uttråkad, rädd och förbisedd. Man gör sina egna tolkningar av situationen, och de tolkningarna bildar till slut det trossystem som man tar med sig in i vuxenlivet. Det är först långt senare, när man ska fungera i en relation eller ute i samhället, som de här låsningarna och symptomen dyker upp.

För att skydda mig i den här miljön tvingades min hjärna till slut att stänga dörren. Det är inte så att mitt minne är helt blankt; jag kan se i det stora hela hur det var och jag kan idag uppskatta det som faktiskt var bra. Men de positiva känslomässiga associationerna hittar jag bara när jag tänker på min farmor och hennes gård. Mina positiva emotionella minnen från själva barndomshemmet är stängda och låsta. Det känslomässiga arvet av skuld, skam och den kvävande kontrollen gjorde att minnena därifrån under väldigt lång tid bara bar på en stark, negativ känsla.

Min fars förflutna och hur min hjälte blev liten

Det tog mig nästan ett helt liv att förstå varför det var så, men sanningen är att vårt hem var fullt av gamla, oläkta trauman från båda mina föräldrar. Det var inte bara min mors bagage som skapade elände, utan även min fars.

För mig var pappa min stora hjälte, som för de flesta barn. Han var mannen som kunde allt, han som var starkast och klokast och som jag såg upp till med enorm beundran och respekt. Men bakom den kontrollerade ytan dolde sig en djupt skakad liten pojke. Det blev plågsamt, ja, nästan äckligt för mig som barn att se hur min stora hjälte plötsligt krympte, blev osäker, nästan underdånig och fullständigt kuvad så fort hans egen mamma, min farmor, var i rummet.

Det fanns också en dotter i familjen, Anneli, som dog i lunginflammation när hon var fjorton år – min pappa var då 10 år gammal. Ytterligare ett barn ska ha dött vid födseln. Men i det där huset fanns det alltid ett hysch-hysch kring det mesta. ”Det pratar vi inte om”, sades det med en viskande röst, ofta. Min pappa växte upp mitt i den där tunga tystnaden, kvävd av en mamma med djup depression och sorg, i en miljö där man hanterade den ständiga oron för förluster genom att helt radera det som hänt. Rädsla och oro för att de andra barnen i familjen skulle förolyckas eller tas ifrån min farmor präglade säkert hennes vardag fundamentalt.

När min pappa sedan bildade egen familj, blev hans djupt rotade rädsla till ett extremt, kvävande kontrollbehov över oss. Han visste inte hur man hanterade kärlek på annat sätt än genom kritik och dominans. Men så fort han mötte sin mor föll masken omedelbart, och kvar fanns bara den där lilla, rädda pojken från sorgehuset.

Det här var inget unikt för just min familj. Vi som är födda på 60-talet, med föräldrar som föddes under det tidiga 40-talet, delar ofta exakt samma upplevelse. Våra föräldrar växte upp i skuggan av andra världskriget, under beredskapsår, ransoneringar och motbok. Det var en tid av allmän brist, besparingar och knapra villkor för vanliga arbetarfamiljer.

I den världen fanns det helt enkelt inte plats för känslor på samma sätt som idag. Det praktiska – att överleva, spara och göra rätt för sig – gick alltid först. Den otryggheten skapade en generation av föräldrar som blev defensiva, konservativa och rigida i sitt beteende. De lärde sig att kontroll och stenhårda regler var det enda som höll rädslan och kaoset borta. När de sedan skaffade egna familjer under det trygga 60-talet, flyttade de där gamla 40-talsreglerna och kraven på att ständigt passa in rakt in i våra hem

Syskondramat och vägarna genom mörkret

Utan att gå in på specifika detaljer eller namn, av respekt för mina syskon, så tvingades vi alla betala ett oerhört högt pris. Vi föddes ju inte bara in i skuggan av det finska kriget från mors sida, utan i allra högsta grad också med min fars trauman, hans beteende och den kontroll som han styrde oss med, såsom skambeläggande förminskande kränkningar, ignorans och dominans. Min far hade förstås som alla pappor också bra sidor men det var ej det som följde mig.

Detta förde mig och mina syskon på olika dramatiska och destruktiva vägar men på olika sätt. Skam och skuld var vardagsmat och alltid var man ensam med den för att begrunda hur ”dålig” jag var, och ja, enklast var att accepterade så att jag kunde komma upp med en strategi som var bättre för mig. I efterhand är det groteskt att tänka på hur förnedrande och hämmande det var för ett skört, outvecklat, omedvetet och behövande barn, som egentligen bara ville bli sett, älskat, förstå världen och sig själv.

Det är en ganska svindlande insikt som har kommit över mig nu när jag har blivit äldre. Vi var fem oskyldiga barn som föddes rakt in i en miljö som var färgad av mammas och pappas historia, händelser som hade utspelat sig långt innan vi ens fanns. Det var så mycket besvikna ögon och ultimatum. Att bli inslängd på rummet och tänka igenom saker och kom ut nr du är snäll, var ett vanlig tema. Eller hotet om att när pappa kommer hem då blir det stryk som alltid fanns närvarande.

Ingen av våra föräldrar hade fått hjälp att bearbeta sina egna upplevelser, och utan att de förmodligen ens förstod det själva så flyttade deras mönster rakt in i vår vardag. Vi barn ärvde en otrygghet och en vaksamhet som vi inte hade bett om, och vi fick inget utrymme att prata om hur vi faktiskt mådde. Det blev som en tyst överenskommelse att allt bara skulle rulla på, trots att stämningen ständigt var spänd.

Idag, när vi syskon är runt 60 år gamla, kan jag se hur otroligt högt pris vi faktiskt fick betala för den uppväxten. De strategier och trossystem vi byggde upp för att klara oss i det där hemmet visade sig fungera väldigt dåligt när vi kom ut i vuxenlivet. Det tog oss alla på olika olyckliga vägar, och det ledde till slut till att många av de drömmar och möjligheter vi hade som unga aldrig kunde förverkligas. Det har krävt ett enormt arbete i vuxen ålder att försöka förstå, nysta i och läka de spår som sattes redan under de där första tio formande och präglande åren av våra liv.

Mitt omedvetna pansar och ”JAG SKRIKER INTE!”

Ett barn som växer upp med kritik och dömande lär sig snabbt att bygga ett försvar. Utan att jag ens fattade det själv, skapade jag en falsk persona. En mask. Jag visste ju inte bättre – i min värld var sårbarhet lika med svaghet, och svag var smärta. Så jag flyttade upp i huvudet, gömde mina känslor och byggde upp ett yttre som skulle visa hela världen hur stark och trygg jag var.

Allt jag innerst inne sökte var frihet, lugn, livslust och kärlek. Jag ville ha energi, ett skönt driv och ett djupt inre lugn. Men istället kände jag mig ständigt liten och otillräcklig. Det var som att jag gick runt med mentala skygglappar – jag såg bara hinder och begränsningar överallt, men aldrig några möjligheter, rädslan att göra fel, vara fel eller uppfattas negativt fanns alltid där. Och min stackars kropp bar på hela den där tysta stressen. Under massor av år plågades jag av en jävulsk migrän. Det var som att huvudet försökte spränga bort sig.

Spelet, trubadurlivet och konsten att hålla igång

Vägen till att bli någorlunda hel var ingen enkel historia, och det var en process som tog väldigt lång tid. Under ytan var mitt självförtroende och min självkänsla inte alls på topp, men jag gjorde som jag alltid hade lärt mig: jag spelade spelet och höll masken.

I början av 1990-talet hittade jag en ventil. Jag började intensivt träna på min gitarr och kom ut mer och mer som trubadur. Under femton års tid blev spelandet en stor del av min vardag. Det tog enormt mycket av min tid och energi, och i efterhand förstår jag att det på många sätt var bra just då – för så länge jag höll igång behövde jag aldrig stanna upp och tänka eller känna efter för mycket. Jag hade villa att sköta, spelningar, arbetade som säljare på dagarna och två döttrar att ta hand om. Jag hade fullt upp hela tiden, och jag stannade sällan upp. Jag rullade bara på.

Vändpunkten och den våldsamma reningen

Men till slut blev jag tvungen att stanna upp, och vändpunkten kom när jag träffade en healer, Lena. Jag gick till henne fem gånger, initialt för att hantera min migrän och efter det de besöken försvann min handikappande migrän helt och hållet. Det hon gjorde var så påtagligt och starkt, och hon arbetade enbart med händerna. För mitt rationella huvud var det en helt otrolig upplevelse, chockerande upplevelser, men det var obestridliga fakta som jag upplevde med min egen kropp. Järnspiken i ögat var borta, hon berörde mig fysiskt utan att ta på mig. Dessa möten gjorde att jag blev djupt intresserad av den mänskliga naturen på ett mycket djupare plan. Jag ville helt enkelt veta mer.

Det blev startskottet på en helt ny väg där jag tillät min personliga utveckling att äntligen få ta plats, men det öppnade också dörren till en resa som jag absolut inte vill göra om – även om jag idag är djupt tacksam för den.

När det känslomässiga pansaret väl hade spruckit blev processen nämligen våldsam. Det var som om åratal av undertryckt material flög rakt upp i ansiktet på mig. Jag tvingades gå igenom en sorg från urgrunden, en existentiell rädsla av nästan demonisk karaktär och en ilska av vulkanisk styrka. Det märkliga var att de här tunga faserna avlöste varandra, tätt efter varandra, och de pågick i veckor och månader. Många i min omgivning tyckte nog att jag betedde mig konstigt under den här tiden, men jag var helt i min egen process och jag accepterade den fullt ut.

Jag insåg ganska snart att detta var min rening och en total utrensning av allt gammalt gift. Det var under den här perioden som jag tvingades möta mina egna sårade barn från uppväxten, och det var betydligt mer smärtsamt än vad jag någonsin hade kunnat ana.

Men mitt i allt det där djupa mörkret, när mitt gamla pansar till slut sprack, så hände något. Det var som att när jag väl fick rensat ut allt det där gamla giftet, så blev det äntligen ledigt utrymme för att ta in något helt nytt.

ESP växer fram

Under den här resan började min intuition, min ESP (extra sensorisk perception), växa fram. Det började på inrådan av min syster i form av automatskrift. Hon frågade om jag var intresserad av alternativa metoder och i så fall vad? Jag svarade att automatskrift låter spännande. Hon replikerade, prova. ta en penna och papper och prova. Ok, sa jag, mest på skoj. Jag satte mig med en helt vanlig blyertspenna, och utan att jag styrde det började den röra sig över pappret. Jag ritade mest ansikten, vackra kurbitsliknande mönster och mandalas. Ur det här skapandet utvecklades efter hand en inre röst. Ibland var den så klar och tydlig att jag först trodde att jag blivit fullkomligt tokig. Tvivlen var stora genom hela denna resa. Samtidigt tvingades jag in i mig själv och min kropp då jag absolut inte kunde släppa detta kontroversiella ämne och den upplevelse jag befann mig i.

Men så fick jag det där obestridliga beviset. Det som förändrade allt.

Beviset: Den blå telefonen i sandlådan

Jag ägde en liten blå Nokiatelefon med ett gummiöverdrag på den tiden. En dag tog jag min Crescent-cykel, som hade en stor, fyrkantig läderväska på pakethållaren, för att cykla de 250 metrarna till affären. Jag la plånboken och telefonen i väskan. Väl framme tog jag upp plånboken, tittade på telefonen, la tillbaka den i väskan, handlade och cyklade hem.

Några timmar senare insåg jag att telefonen var borta. Jag letade överallt i huset, och gick till slut ut till cykeln – men väskan var tom. Min övertygelse var att jag tagit in telefonen och lagt den någonstans. Frustrerad och i ren desperation tänkte jag: ”Kan mediet Saida, så kan väl jag”. Jag satte mig ner och frågade min inre röst: ”Var är telefonen?” Rösten svarade direkt: ”I en fyrkantig låda.”

Jag kollade och inventerade allt som var fyrkantig i hela huset, postlådan, soptunnan lådor och kartonger. Ingenting. Till slut skrek jag i ren ilska till min röst: ”Du bara lurar mig! Om du inte vet, så säg det!” Men rösten stod på sig: ”Jag vet. Den är i en låda. Sätt dig ner och säg efter mig…” Jag satt mig ner och upprepade orden den gav mig, och plötsligt tonade en bild upp sig för mitt inre: En grön sandlåda. En sådan där gatusandbox som står vid vägkanten om någon kör fast på vintern, då kan man hämta sand där (vanligt i norrland).

Rösten bekräftade att den var där. Det lät helt galet. Det stod en sådan grön låda 200 meter bort, i en helt annan riktning än affären där jag varit. Jag kände mig redan nu så otroligt lurad och dum, men bestämde mig för att gå dit. När jag gick ditåt kände jag det som att alla i byn tittade på mig och tänkte: ”Titta, där går den lättlurade, naiva John”.

Jag öppnade luckan, drog efter andan och lugnade ner mig, fokuserat och lugnt tittade jag, fast besluten att inte stänga luckan förrän jag visste säkert. Då fick jag se det. Mitt i sanden fanns ett pyttelitet hål, inte större än att man kunde sticka ner ett lillfinger. Jag lutade mig fram så att jag tittade spikrakt vertikalt ner i hålet – och då slog det ner som en blixt i hela kroppen. I botten av det lilla hålet skymtade något blått. Samma färg som gummiskalet på min telefon.

Jag körde ner fingrarna i sanden och drog upp den. Det blev så totalt snurrigt i systemet att jag knappt minns hur jag tog mig de 200 metrarna hem. Väl hemma ringde jag min syster och försökte bubbla ur mig 5 000 ord på en och samma gång. Det var det mest galna jag varit med om, men det var det definitiva kvittot: Jag hade kontakt med en röst som inte var mina egna, medvetna tankar.

Men det fanns en fara. Jag blev till slut så otroligt intonad på den där rösten och allt dess prat att min egen vilja och uppfattning liksom suddades ut. Jag behövde validering från rösten för att överhuvudtaget veta vad som var rätt och fel. Jag höll på att förlora mig själv helt och hållet. Men det får bli en helt annan story.

Ljuset efter stormen

Ur det där kaoset och de våldsamma känslorna började det så sakteliga växa fram ett djupt lugn. Saker och ting började kännas mer normala igen, men det var inget som hände över en natt – det tog flera år av hårt arbete att komma dit där jag är idag.

Om du själv befinner dig mitt i mörkret just nu, eller om du kämpar med gamla låsningar och trauman som du har burit på ett helt liv, så vill jag att du ska veta en sak: det finns ett ljus för alla som söker det. Vägen dit kan vara krokig, skrämmande och kräva att du vågar möta det som gör allra mest ont, men det går att ta sig igenom stormen. På andra sidan väntar en frihet och ett lugn som är värt varenda sekund av kampen.

Du har också den kraften inom dig

I dag jobbar jag med hypnosterapi och NLP här på Jagkraft, och vet du vad jag ser varje dag? Jag ser människor som gör exakt samma misstag som jag gjorde. De bär på osynliga, falska masker, they kämpar för att passa in, och de springer med i det allmänna flödet i tron om att de ska hamna rätt. De tror att om de bara följer samhällets ström så blir det bra, men om man vill upptäcka nya saker måste man våga gå i en helt okänd riktning. Det är där i det okända, i svårigheterna, som man faktiskt växer.

Många bär på sina föräldrars och morföräldrars gamla oläkta sår. De ser bara hinder istället för möjligheter, och ropar omedvetet ”Jag skriker inte!” till sin omgivning medan kreativiteten begränsas och kroppen gör uppror i form av stress, ångest eller smärta. Vi flyttar upp i huvudet för att kontrollera våra handlingar, och glömmer att vi egentligen är fantastiskt resursstarka inder med en intuition och magkänsla som väntar på att bli hörd.

Jag vill hjälpa dig att hitta tillbaka till din egen trygga sten i skogen. Att kliva ur det stressiga huvudet, släppa rädslan, kasta masken och börja lita på din egen fantastiska kompass igen. Det finns faktiskt inget att vara rädd för, då allt är ett och vi alltid kommer tillbaka till samma trygga plats till slut.

Om du känner att det är dags att bryta mönstren och börja lyssna på dig själv istället för på alla andra runt omkring, slå mig en signal. Jag bjuder alltid på ett helt kravlöst 20-minuters samtal på telefon där vi pratar i lugn och ro. Låt oss hitta din sanna kraft tillsammans.

Väl mött! 🙂 John Eriksson Jagkraft AB