En av mina jobbigaste stunder i livet var när jag i kyrkan på begravningen insåg på riktigt, att MIN Farmor var död och aldrig mer kommer jag att träffa henne…Av ren ilska och besvikelse hade jag avskärmat henne i 15 år för att jag var sårad. När verkligheten han ifatt mig och jag insåg att min barnsliga och begränsande stolthet stått i vägen för det fina vi en gång hade och kunde ha haft, var det som att öppna en kolsyrad läsk med övertryck, allt skulle ut samtidigt och påengång. En djup sorg och förtvivlan bubblade inifrån och ut.

När så en äldre man med en mycket stor, varm och djupt berörande stämma, började sjunga en sång som jag många gånger hört spelas i Farmors radio som barn, då gick det rakt in i mitt hjärtat. Jag vibrerade i hela kroppen som en ”duracellkanin” och mitt sårade ego gavs möjligheten att kapitulera helt och hållet. Jag fick i ett ögonblicksverk en djupare förståelse för hur mycket jag saknat henne. Nu kunde jag inte annat än att hänge mig åt sorgen. Jag formligen badade i den, det var utanför min kontroll.

I denna stund förlät jag min farmor och mig själv, för att ingen av oss kunde bättre men, att vi gjort det bästa vi kunde under omständigheterna. Min farmor var helt säkert där i kyrkan och hjälpte mig med sin varma och kärleksfulla närvaro, genom detta omvälvande ”reningsbad.” Senare under ceremonin kände jag en mild ström av värme och samförstånd i min kropp och det gav mig en förståelse om hur viktig försoning och förlåtelse är. Jag är tacksam för att jag vaknade upp till slut och kunde försonas med Farmor igen.

”Att förlåta är att sätta en fånge fri och upptäcka att fången var du själv”

Jag vill uppmana till försoning och förlåtelse. Har du någon du borde försonas med, gör det då innan det är försent.

Tack Farmor! Du var ett ljus i tillvaron…

John