Är det jag eller någon annan som bestämmer om jag som människa i min helhet är accepterad eller inte? När vi älskar någon så gör vi det med de ”fel och brister” personen har, vi älskar helheten, vi tar det onda med det goda…Som att inte tycka om sidfläsk men älskar köttbullar gjorda på fläskfärs, överser med att äta en gammal hård godis för smaken är god, eller att hata mandelmassa men ändå äta fettisdagsbullen. Det är som att tycka om en maträtt, var del för sig smakar inte gott, färg eller konsistens är inte alltid så tilltalande men, med alla delar tillsammans blir det en sensationell smakupplevelse.
Tänk om vi människor kunde se på oss själva med samma accepterande syn som vi ser på andra vi tycker om. Att verkligen känna i hela kroppen att alla delar av mig själv utgör helheten av vem jag är och att den helheten är både älskvärd och fantastisk, det finns inte ett exakt lika exemplar till på jorden av den jag är. Det är unikt och väl värd att älskas.
Är det någon som har en synpunkt?
John