Stress är den största bidragande anledningen till psykisk ohälsa idag. Det orsakar fysiska och emotionella problem i olika grad. Jag har träffat klienter dagligen i 11 år. Den större delen av mina klienter är prekonditionerade att ifrågasätta sig själva och att ständigt, inför varje situation, göra riskbedömningar. Detta gör hjärnan automatiskt och det handlar om överlevnad och säkerhet. Frågan är: Hur har det undermedvetna lärt sig detta och varför gör det så?

Det korta svaret

Här om dagen hade jag en klient som var tvärsäker på var stressen hade sitt ursprung. Jag frågade om det var okej att släppa den föreställningen, för att se vart det undermedvetna skulle föra klienten. Det var inte helt lätt då klienten tyckte att det var klappat och klart. Klienten var säker på att det var en situation som uppstod vid 40 års åldern. Efter samtal kom vi “sams” och gick i hypnos. Vid regressionen hamnade vi ganska omgående i 6 års ålder. Bilden som växte fram ur minnet gav en insikt till klienten. Efterhand kom förståelse och vi kunde avaktivera minnet. Så är det ofta, att man inte kommer ihåg, då det ligger långt tillbaka i tiden.

Ofta handlar det om den tidiga uppväxten (0-7 år). Barnet möts med kritik, dömande, stora förväntningar, orimliga krav och av föräldrar som är emotionellt otillgängliga och självupptagna. Ibland handlar det förstås om svåra missförhållanden såsom våld, övergrepp och missbruk. Men för det mesta handlar det om de dagliga förväntningarna som vuxenvärlden ställer på barn (tjat och gnat konstiga regler, kontroll och dominant styrning eller passivitet). 

Föräldrar gör alltid det bästa de förmår. Men det betyder inte alltid att det blir rätt

Föräldrar som inte kan möta sitt barns emotionella behov, blir istället ofta irriterade, tysta och ignoranta, arga, går till attack eller vänder sig bort. Kvar står barnet med känslor och ett stort frågetecken inom sig, om hur de ska lösa upp eller förstå sin negativa känsla. Barnet har inga referenser eller erfarenheter som tillåter barnet att själv hitta svaret. Frågetecknet blir ett tomt hål, barnet känner sig ensam, övergivet, missförstådd, otillräcklig, misslyckad, fel och ovärdig. Om denna hierarki och dynamik dominerar barnets uppväxt kommer barnets personlighet att vara färgad av det. Och ur den personligheten växer det fram stress.

När vi identifierar oss med falska föreställningar

Vad menar jag då med “den personligheten”? Barn som växer upp under de förhållanden som jag beskriver, har lärt sig tidigt i livet, väldigt snabbt och effektivt att anpassa sig, vara till lags, hjälpa till, vårda, lyssna, prestera bra, ta ansvar och att vara noggranna. Detta är stress! Stress över att inte räcka till och duga i den “farliga värld som alltid dömt och kritiserat mig”. Tyvärr blir följderna att barnet får en negativ självbild med sig upp i vuxen ålder. 

Egot gör vad de lärt sig

Egot kommer nu att varna varje gång egot hamnar i en situation där det kan känna sig ensamt, övergivet, missförstådd, otillräcklig, misslyckad, fel eller ovärdig. Som vuxen tvingas vi utmana allt som var “farligt,” när vi var små. Nya människor, auktoriteter och situationer triggar vårt gamla program att aktiveras och det blir stress i kroppen. För tänk om…. jag blir attackerad, ignorerad och övergiven. Detta är stress.

Stress betyder att överlevnadsinstinkten är på

Ur stress kommer fysisk/emotionell smärta och negativa tankemönster såsom ältande och malande som det följs av ett negativt beteende. Vi klarar stress en kort stund och även längre stunder, men vi behöver alla återhämtning och vila. Om personligheten är som jag beskriver ovan, då uteblir vilan eftersom egot alltid vill skydda och ständigt gör riskbedömningar. Om man lärt sig att det finns faror överallt som kan leda till att man blir (ensam, övergivet, missförstådd, otillräcklig, misslyckad, fel och ovärdig) Då är nervsystemet alltid aktivt. Detta är stress.

Varför skriver jag nu detta? Jo, genom alla möten med klienter finns det ett återkommande mönster när vi arbetar med stress, ångest och rädslor. Det är att i åldersregression kommer vi ofta tillbaka till viktiga kritiska, negativa och avgörande händelser i barndomen. Erfarenheter som var starkt avgörande för vilka val vi gjorde, hur vi skulle se på oss själva, vad som var möjligt och inte möjligt och hur vi uppfattade att övriga världen såg på oss. Om det vi upplevde skapade en negativ självbild, då kommer det att ligga till last för oss senare i livet som vuxna. Detta är den sanning jag möter på mottagningen.

Tomhet och ensamhetskänslor

Upplever du tomhet och ensamhetskänslor trots att du är bland människor. Ofta är det en känsla som följer med i det diffusa djupet inom en. Ibland är det mer påtagligt. När jag möter klienter så beskriver de ofta en känsla av otillräcklighet, rädd för att misslyckas eller att de känner sig ovärdiga. När jag frågar om tomhet och ensamhetskänslor kan jag se i deras ögon att de genast få kontakt med något. Och ofta kan de identifiera känslan som en gammal “vän” som alltid funnits där och därför inte känns akut eller aktuell. I det jag upplevt så är allt detta sammanlänkat på ett djupare plan.
När vi fyller tomhetskänslan och eliminerar ensamhetskänslorna brukar känslan för klienten bli väldigt bra. Lite som att en stark spänning släpper och kroppen fylls med ljus och liv igen.

Mår du så bra som du önskar?

Om du känner igen dig i texten men inte vet hur du ska göra för att komma ur ditt dåliga mående. Ta då kontakt med mig och vi kan samtala om det, för att se om och hur jag kan hjälpa dig. Om du har viljan att förändra så har jag kunskapen att hjälpa dig.

Jag arbetar med just självutveckling varje dag på min hypnosmottagning. Du är varmt välkommen att höra av dig till mig eller boka en tid vi bokadirekt.

Tack för att du läste 🙂

John