Vi vill att våra barn ska växa upp och bli självständiga med egenvärde. De ska tycka om sig själva, vara trygga och säkra individer när det äntrar in i vuxenvärlden. Med en inkännande och medveten vuxenvärld runt barnet kan det bli så. På min hypnosmottagning träffar jag dessvärre människor varje dag som är präglade av ironi, hån, hot, sarkasm och andra kränkningar. Detta får konsekvenser förstås…

Effekten blir ofta en skev självbild med lågt egenvärde. Sedan som vuxna kompenserar vi ofta detta med att bli duktiga, noggranna, hjälpsamma, anpassningsbara. Vi presterar bra, vi till och med underkastar oss andras vilja utan möjlighet till gränssättning och följden blir att vi lever med stress, oro, ångest och rädslan att inte vara tillräcklig eller duger som vi är.

Vad har detta med barn att göra? Jo! I min vardag som hypnosterapeut, arbetar jag med det omedvetna. Ofta behöver jag hjälpa klienten tillbaka till barndomens präglingar och programmeringar för att frigöra eller neutralisera kränkningar som var sprungna ur vuxenvärldens dåliga tålamod, stress, irritation, självupptagenhet, ignorans, okunskap osv.

Barn är som “läskpapper” och suger åt sig allt, positivt som negativt och det fastnar i det undermedvetna som en sanning. Och om sanningen barnet lärt om sig själv är att det inte är bra, ser bra ut eller duger, kommer det undermedvetna att följa den negativa sanningen lika slaviskt som den följer de positiva sanningar vi lärt om oss.

Vad som kan skapa begränsningar senare i livet är ironi, sarkasm, hot, hån och förlöjligande. Att förminska problem eller känslor hos barnet, att luras, inte hålla löften, lögner, kränkningar av intellekt, känslor, kropp och utseende mm. 

Så här kan det låta:

• Usch! Mina trosor sitter konstigt! Mor: Du ska alltid gnälla, det finns andra som har det sämre
• Har ritat utanför pappret när han tecknar vid köksbordet Mor: Du är en riktig slarver, varför kan du inte vara mer som din syster
• ”Mamma, vad är cancer för något? Mor: Det är en farlig sjukdom som man kan dö av.
• Petar näsan vi matbordet. Mor: sluta peta näsan vid matbordet, du kan ju faktiskt fastna med fingret.
• Blää! Jag vill inte äta det här. Far: Nu äter du upp!! Annars blir det inget Fredagsmys.
• Ja, jag ska städa rummet idag, jag gör det efter vi kommit hem från bion. Far: om du inte städar NU!! Då blir det ingen bio för någon av er.
• Gråter för han fick inte använda stora vassa kniven. Far: sluta tjura, pojkar gråter inte, gå in på rummet och kom ut när du är normal igen.
• Vill ha kroppskontakt och närvaro av mamma. Mor: men! Sluta klänga som en apa, ser du inte att jag läser tidningen. (och knuffar bort barnet).
• Pappa, vad är en kannibaler? Far: Det är människor som äter människor (ingen förklaring följer).
• Jag vill göra om på mitt rum. Far: Det blir inget av med det! Så länge du bor under mitt tak är det jag som bestämmer och du får lära dig lyssna.

Jag vill skapa mer förståelse genom att belysa hur viktigt det är att vi inte lägger våra vuxna tillkortakommanden så som oro, vrede eller otillräcklighet på våra barn. Vi behöver stanna upp och tänka på följderna. Man kan sätta gränser på ett beslutsamt och kärleksfullt sätt utan att kränka eller på något vis förlöjliga eller förminska.

Jag vet också att föräldrar gör sitt bästa med kärlek och en önskan om sina barns bästa. Men ibland är man bara inte medveten om sina beteenden och attityder.

Barn har en livlig fantasi. Om de får information som skrämmer dem och de inte får en sund förklaring, kan de skapa egna sanningar, som kan vara skrämmande och begränsande. Som sagt, det undermedvetna bryr sig inte om, om det är sant eller falskt, sunt eller osunt.

Tack för att du läste! 🙂

John