Från begynnelsen var begreppet medberoende knutet till alkoholister och narkomaner. Definitionen av medberoendeproblematiken har breddats över tiden till att innefatta missbruk av…: mat, spel om pengar, sex, träning, TV-spel, arbete, porr, religion, shopping, relationer och läkemedel. Men, idag omfattar det även barn till föräldrar med ett dysfunktionellt och destruktivt beteende (såsom aggressivitet, kontrollbehov, pedanteri etc.).
Varför blir då barn medberoende och vad gör detta medberoende med barnet när det blir vuxet. Detta tycker jag är en stor och viktig fråga, inte minst när man pratar om stressrelaterade åkommor i vuxen ålder.
Kan du påverka din stress med din inställning eller ett positivt tänkande? Ja, kanske till en viss del. Jag tror att vi som barn är predestinerade genom föräldrarnas präglingar och programmeringar i vår uppväxt. Där föräldrars värderingar, attityder, beteende, ideal och föreställningar, som i dysfunktionellt beteende, är sprunget ur rädsla (rädsla som uttrycker sig i sorg, ilska, frustration, irritation) och som i sin tur är sprungen ur en känsla av otillräcklighet som att inte vara till belåtenhet och duga.
Barn vill vara till lags och är rädda om sitt trygga centrum (föräldrarna) och anpassar sig därför efter dessa destruktiva beteenden för att få acceptans och kärlek. Det kan även bli en motsatt effekt där barnet kapslar in sig och stänger ute världen. Medberoendet är på det viset sprunget ur rädsla. Om beteendet och de djupt präglade känslorna av en negativ självbild följer barnet upp till vuxen ålder i arbetsliv, sociala sammanhang och relationen – vad händer då? Antagligen kommer det vuxna barnet att införliva alla sanningar om sig själv som den lärt och “familjearvet” förs vidare.
Alltså: något har hänt som skapat rädslor, som skapar stress, som skapar ångest och vidare ett tonvis symtom, både fysiska, mentala och emotionella. Allt detta föregår ett antal stressrelaterade sjukdomar, som tyvärr kan leda till för tidig död. Men – vi kan bryta mönstret!
Titta in på den här länken: http://www.narcissism.se/medberoende
Detta är något vi (John Eriksson, hypnosterapeut/coach och Helena Omfors, beteendevetare/coach) kommer att arbeta med under vår kurs i djupgående personlig utveckling. Kursen startar i vår. Är du intresserad av att veta mer? Hör av dig till john@jagkraft.se eller helena@yourvisioncoachacademy.se
Vill du dela blir jag glad 🙂
Väl mött
John
Tack för att du delar med dig av din livsresa, det öppnar ögonen hos en som alltid tyckt att uppväxten och barndomen varit lycklig, och inte förstått varför hon mått dåligt i så många år och till slut stressat sig till utmattning. Av egen erfarenhet är det inte bara en uppväxt i uttalat destruktiva familjer med våld och hot sådant här uttrycker sig hos människor, utan även i en “normal” barndom, där man upplevt trygghet, stabilitet och kärlek. När man växer upp och slutar se sina föräldrar som enbart föräldrar, utan även PERSONER, upptäcker man hur deras vardagliga beteende och egenskaper präglat en under åren, och även om man aldrig blivit illa behandlad har deras sätt att hantera varandra, sig själva och oss syskon gjort så enormt djupa avtryck. Det gör ont när knoppar brister, den smärta det innebär när man inser att ens föräldrar trots alla goda intentioner i världen genom sitt beteende omedvetet skadat en är nästan outhärdlig. Det går inte att sudda ut eller glömma bort, det dagliga arbetet efter uppvaknandet är att inte fastna i medberoendet utan att gå vidare och föra vidare det goda man ärvt från sin uppväxt, inte det dåliga, och många av dina texter är till stor hjälp på vägen.
Du har helt rätt, tack! För ditt förtydligande. Det kan inte understrykas tillräckligt att intentionen från föräldrarnas sida för det mesta är kärleksfulla och goda. / John