En av mina jobbigaste stunder i livet var när jag i kyrkan på begravningen insåg på riktigt, att MIN Farmor var död och aldrig mer kommer jag att träffa henne…Av ren ilska och besvikelse hade jag avskärmat henne i 15 år för att jag var sårad. När verkligheten han ifatt mig och jag insåg att min barnsliga och begränsande stolthet stått i vägen för det fina vi en gång hade och kunde ha haft, var det som att öppna en kolsyrad läsk med övertryck, allt skulle ut samtidigt och påengång. En djup sorg och förtvivlan bubblade inifrån och ut.
När så en äldre man med en mycket stor, varm och djupt berörande stämma, började sjunga en sång som jag många gånger hört spelas i Farmors radio som barn, då gick det rakt in i mitt hjärtat. Jag vibrerade i hela kroppen som en “duracellkanin” och mitt sårade ego gavs möjligheten att kapitulera helt och hållet. Jag fick i ett ögonblicksverk en djupare förståelse för hur mycket jag saknat henne. Nu kunde jag inte annat än att hänge mig åt sorgen. Jag formligen badade i den, det var utanför min kontroll.
I denna stund förlät jag min farmor och mig själv, för att ingen av oss kunde bättre men, att vi gjort det bästa vi kunde under omständigheterna. Min farmor var helt säkert där i kyrkan och hjälpte mig med sin varma och kärleksfulla närvaro, genom detta omvälvande “reningsbad.” Senare under ceremonin kände jag en mild ström av värme och samförstånd i min kropp och det gav mig en förståelse om hur viktig försoning och förlåtelse är. Jag är tacksam för att jag vaknade upp till slut och kunde försonas med Farmor igen.
“Att förlåta är att sätta en fånge fri och upptäcka att fången var du själv”
Jag vill uppmana till försoning och förlåtelse. Har du någon du borde försonas med, gör det då innan det är försent.
Tack Farmor! Du var ett ljus i tillvaron…
John
Hej John,
tänker så här att det bästa är som du skriver försoning och förlåtelse men det är inte så lätt alltid. Om den ena parten säger förlåt och vill att allt ska var frid och fröjd framöver då går det inte att genomföra eftersom den andra parten är envist tjurskallig, långsint, egotrippad och helt hopplös eftersom det inte finns sunt förnuft varför det vore bäst att mötas på halva vägen.
Jag tycker du har en fin berättelse om din farmor och jag håller helt och fullt med dig att alla människor borde försonas och som jag tycker att viljan måste finnas från båda håll. Går inte det då kan man bara lämna det bakom sig och gå vidare. Då är det inte “mitt” problem längre, eftersom jag gjort mitt bästa och ändå vänt på allt till den andres fördel fast jag aldrig behövt göra det. Sedan finns det vissa “typer” man absolut inte kan eller vill försonas med och det har ofta med trauman att göra, tror jag. Jag påstår inte att det jag skriver är rätt men jag känner det så. Men jag har förlåtit människor för min egen skull för att jag ska kunna gå vidare i livet och jag vet att jag aldrig behöver träffa dem igen framöver. Hälsningar Heidi