Förr, innan jag började tänka på livet i en djupare kontext var jag väldigt känslig för hur den yttre världen såg på mig. Arrogans, vrede, sorg, hånfullhet, sarkasm eller ironi som jag mötte runt mig, handlade om mig…?
Jag förminskade mig själv och blev ofri i kropp och själ, jag trodde att människors reaktioner var en spegling av vem jag var och min betydelse. Så var det när jag växte upp, att när auktoriteter och betydande människor för mig var arga eller visade negativa attityder och beteenden, så var det för att jag gjort, sagt, eller varit fel på något vis, allt handlade om mig! Jag införlivade dessa osanningar och de slog rot som sanningar i mitt undermedvetna, nu var det helt sant för mig, att allt handlar om mig. Jag hade svårt att se något som var bra med mig.
Och naturligtvis kom det att påverka mig vidare i vuxenvärlden där jag blev rädd för att ta beslut (kritiska ögon följde mig), anpassade mig (säkrast så det inte blir fel), blev hjälpsam och omhändertagande (då blev jag bekräftad), på olika sätt såg jag till att hamna i centrum (då blev jag sedd) och jag vände ut och in på mig för att få ett gillande från omvärlden. Jag var otillräcklig med lågt egenvärde och i min inre värld förminskade jag mig själv. Eftersom det fanns mycket skam i detta så ville jag inte visa detta utåt, istället lade jag till en hård och beslutskraftig attityd och “lurade världen,” ingen ska få se min litenhet, för allt handlar om mig.
Vid något tillfälle sa någon till mig att: “där rädsla bor finns ingen kärlek och där kärlek bor kan inte rädsla existera” Det kändes sant och jag började rannsaka mig själv och insåg då att jag gick runt i mina rädslor och kunde inte känna kärlek till livet. Jag började nysta i detta, det var förstås väldigt jobbigt med tankar, känslor och fysiska fenomen som uppträdde och gjorde livet än mer obekvämt, jag tänkte: vem är jag som dristar mig till att tänka goda och bra tankar om mig. Men över tid började mitt synsätt förändras och likaså mina värderingar och följden blev att jag ändrade attityd och beteenden mot mig själv och andra. Jag började förstå och tänkte att: “ALLT handlar om mig!?” Wow!
Insikter ramlade på plats ner i känslan. Det har med mina tankar om mig själv att göra, tänkte jag. Och här börjar det stora arbetet med att omstrukturera alla införlivade osanningar jag fått från vuxenvärlden som barn och göra dem kraftlösa, sen plantera nya positiva och kärleksfulla tankar och känslor i mitt undermedvetna. Allt handlade om mitt synsätt på mig själv. Det blev ett tufft arbete, men det lönade sig. Idag förstår jag att det jag mötte som barn var frustrerade föräldrar som inte hade verktyg att hantera vissa situationer och som kände sig otillräckliga. Auktoriteter som kontrollerade och styrde utan hänsyn till barnet, på grund av okunskap, ointresse, ignorans och rädslor.
Idag ser jag att alla negativa präglingar jag fick som barn aldrig handlade om mig.
Idag ser jag att, vad, när, och hur jag vill tänka, känna om mig själv och livet, handlar om mig!
ALLT HANLAR OM MIG! 🙂
John